IKT i ung kommunikation

Så skulle jag vilja beskriva mitt blogginlägg för dagen... som en doktorsrekommendation.
Av: Peter Häggstrand, Webbproducent, institutionen för pedagogik, Växjö universitet

En av de viktigaste frågorna vi har att brottas med, vad gäller projektets syfte, är att definiera ung kommunikation. Jag tänker inte ge mig in i definitionsdjungeln precis nu, det kommer vi att återkomma till längre fram, utan istället rikta fokus mot den bakomliggande förståelsen.
Så som jag ser det finns det nämligen två stora problem som gör att skolvärlden (och tillika universitetsvärlden) inte riktigt fattar vad ung kommunikation står för och representerar. Saker som gör att de äldre generationerna (och ja, det gäller även oss födda på 60-70 talet numera *L*) fastnar i felaktiga föreställningar och inte vill/kan förstå.
Det ena, och allvarligaste, är övertron på det fysiska, "verkliga" mötet och det andra är det ständiga ifrågasättandet av tekniken i det dagliga livet.

Dos nummer ett: Technology will set you free
Om vi börjar med punkt två, om tekniken så menar jag på att det verkar finnas en automatisk drivkraft som gör att ett samlat kollegium ständigt vill ifrågasätta och problematisera tekniken i det dagliga livet för oss alla och barn/ungdomar i synnerhet. Efter alla dessa år så får man en känsla av att villfarelsen fortfarande finns om att vi har ett "val", att vi kan välja att bortse från tekniken i undervisning eller fostran om vi så finner lämpligt. Om det inte ger pedagogiska fördelar eller på annat sätt lyfter undervisningen/fostran till en vagt definierad norm. Någonstans anser jag att det borde dyka upp en tanke att det faktiskt gäller att gilla läget, att inte tro att vi har ett val utan istället lyfta blicken lite och fråga sig HUR vi kan använda funktioner/fenomen/verktyg för att utveckla undervisningen/fostran?
Att tro att världen på något sätt ska kunna vridas tillbaka och att vi i någon Amish-stil ska kunna välja bort den värld som ungdomen gjort till sin verkar märklig och inte särskilt konstruktiv. Givetvis måste man (?) problematisera vissa frågor, men gör det från rätt vinkel. Inte från synvinkeln god/ond!
Sen när jag ändå pratar om tekniken så skulle jag också vilja be er alla att sluta skilja så stenhårt på teknik och användning. Datorn/mobilen/mp3-spelaren är ett verktyg och DEN är teknisk...ja visst...men samtidigt har utvecklingen gått så långt att de flesta av oss inte reflekterar mer över själva prylen än vi gör över en tv hemma. Men att säga att vissa användningsområden MED prylen är teknik anser jag vara fel. Det är olika tjänster som vi lär oss att använda oss av, anpassar för våra behov och möts kring på en gemensam arena (internet). Ungdomen av idag ser inte detta som teknik, de ser det som en förlängning av deras jag, deras uttryck...det måste vi också göra för att börja förstå dem. Första steget är att sluta tänka på användningen av en dator som teknik. Det är ett medie som hjälper oss att uttrycka oss...så låt oss göra det och sluta skylla på att vi "inte är tekniska" för att slippa lära oss.

Dos nummer två: Det fysiska mötet är dött, leve mötet!
Så kommer jag då till min första punkt: övertron på det fysiska mötet. Varför ifrågasätts aldrig påståendet att det fysiska mötet är allenarådande och det bästa?
Vad jag menar med det är att det finns en sanning, en oumkullkastelig sådan, inom pedagogiken som säger att det fysiska mötet är grunden. Det är punkten varifrån vi jämför alla andra "sämre" kommunikationsformer och väljer att förhålla oss till dessa. Man hör ständigt floskler som "det kan ju aldrig ersätta det fysiska mötet" när man diskuterar distansstudier. Varför då? De som förespråkar distansstudier och dess olika kommunikationsformer som t ex videokonferens, brukar oftast ursäkta sig med just denna fras när det gäller att övertyga nya kollegor. "Givetvis är det så att det aldrig kan ersätta det fysiska mötet...men det är ett KOMPLEMENT". Allt för att lugna skepticismen. Denna defensiva hållning har förekommit under lång tid nu bland förespråkarna och det tycker jag är synd. Vi kan inte hålla på att ursäkta oss längre. Det är dags att vi börjar tro på kommunikationen, dess distributionsformer och människans vilja samt förmåga att nå ut med det som han/hon vill.
Jag hävdar att det fysiska mötet är överskattat i vissa sammanhang och fullständigt onödigt i andra. Det kan till och med försämra kommunikationen i vissa lägen. I många av de nätverk som jag finns med i så bygger t ex mycket av den öppna kommunikationen på att vi är relativt ansiktslösa för varandra, att vi kan, utan fördomar, samarbeta öppet kring frågor utan att bli hämmade av all metainformation som ett fysiskt möte ger. Bara ett exempel...och du behöver inte titta särskilt långt för att se hur människan idag kommunicerar hej vilt i en rad olika typer av sammanhang.

Men är man inte väldigt anonym på nätet?
Tidigare var ett starkt argument för fördelen OCH nackdelen med våra digitala identiteter den att vi kunde gömma oss bakom en anonymitet. Vad har hänt sen dess? Jo, de senaste två-tre åren har det fullständigt exploderat en öppenhet på webben. Man vill synas, höras, bli känd, blotta sitt liv, lägga ut alla sina foton på FlickR, sina filmer på YouTube, berätta om sitt liv i sin personliga blogg, visa på sina intressen och vänner i Lunarstorm eller FaceBook. Man letar partners på kontaktsajter, säljer sina prylar på tradera, får en kartbeskrivning till sitt hem på hitta.se o s v. Vi tenderar att vilja bli mer och mer offentliga personer på nätet och denna totalvändning från ett anonymitetstänkande har gått blixtsnabbt och är ett globalt fenomen. Saker och ting ändras så snabbt och fundamentalt att vi knappt ens kan luta oss tillbaka på sanningar skrivna av forskare på 90-talet längre.

Vad är verklighet?
Vi äldre generationer tenderar hela tiden att skilja på den virtuella världen och vad vi kallar för den "verkliga". Den här skillnaden är något som vi skapat i VÅR kultur, men dagens unga ser ingen skillnad. De flyter obehindrat mellan de två, är ständigt uppkopplade och inhämtar en mycket stor del av sin världsbild och sociala kontext från den uppkopplade delen av sitt liv. Analytiker har till och med ett begrepp för denna generation: Generation C

Och?
Och vad vill jag komma till? Jo, det att vi måste släppa taget om en del gamla sanningar en gång för alla för att bättre kunna förstå och sätta oss in i dagens/morgondagens unga och för att kunna skapa en kurs som är relevant och aktuell. Det finns gott om kurser som tittar/har tittat på hur unga kommunicerar och då framför allt tekniken. Problematiserande på fel sätt, ifrågasättande i allmänhet och allmänt motsträvigt inställda kurser... det är dags att lyfta det till en högre nivå. Hur? Det är det som vi ska försöka grunna ut. Spännande är bara förnamnet!

---

Länkar
Läs mer om Generation C på:
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article849478.ab
http://en.wikipedia.org/wiki/Generation_C

En samling artiklar/rapporter från Nationellt centrum för flexibelt lärande
http://www.cfl.se/?sid=113

Inte utan min studiegrupp!
Studerandes upplevelser av pedagogiska metoder i en nätbaserad kurs. D-uppsats i pedagogik 2003, Högskolan för lärande och kommunikation, Jönköping. Författare: Madeleine Claesson.
http://www.encell.se/docs/D_uppsats.pdf

 I måndags träffade vi (Pia, Idor och Peter) och andra från projektet Ung kommunikation. Det var intressant och givande att lyssna på vad de olika temagrupperna har gjort och kommer att göra.... Att sitta i en församling som ser möjligheter  och utmaningar med tekniken kändes stimulerande. Vi hade intressanta diskussioner i våra små grupparbeten på eftermiddagen.
Vill tipsa er om en spännande bok så här inför helgen; Lärarutbildningsnämndens rapportserie: "Ungdomars användsninga av nya medier, Ung Kommunkation av Martin Danielsson och Lennart Axelsson. Läs gärna Elza Dunkels blogg om rapporten. Trevlig helg!
Vid tangenterna Pia Palm